Om mitt bilintresse

Detta är om mig från min hemsida, "Miatasidan", som försvann i en serverkrash ca 2006.

Om mitt bilintresse

Lättast är att börja i unga år. På barnavårdscentralen skulle man rita människor för att bedöma hur långt man kommit i utvecklingen. Det brukar bli "huvudfotingar" och annat. Jag ritade bara bilar. Tror även det blev en biltransport. Tvivelsutan ett arv från min biltokige far.

Intresset fick mer bränsle. Fadern hade i skiftet mellan 70-80-talet en blå MGB GT med kromade kofångare och ekerfälgar. Min mor körde den med speciella läderhandskar med hål i. Mycket tufft, jag tror att jag efter det endast sett Tony Curtis ha sådana i Tv-serien Snobbar som jobbar.

Jag minns att den saknade säkerhetsbälten bak och jag förlorade mina mjölktänder en gång när hon tvingades tvärbromsa. Framsätets låsmekanism var av typisk engelsk kvalitet, det fälldes, jag for framåt tills jag bet i instrumentpanelen. Blod och tårar.

Tyvärr såldes bilen till förmån för radhus och segelbåt. Min yngre bror Carl och jag var otröstliga och tog våra cyklar långt från huset när bilen skulle överlämnas. Världen blev betydligt gråare.

Sedan gick ett antal år. Jag läste storögt i Bilsport om ombyggda 240:or, Amazoner med flakelack och Ford Mustanger med feta bakdäck. Grannpojken Johnny hade en sådan, en svart och stilren Mach 1 med vit inredning. Han gick på gym och var jättegammal. Han berättade för oss att Fastback betydde "snabb röv"! Vi var oerhört stolta när vi fick hjälpa honom att tvätta bilen när han skulle, som han själv uttruckte det, "glida på staden". Han köpte alltid glassen Lakritspuck för den var svart och vit och matchade bilen.

Hans kompis hade en metallic rosa Amazon med krossad plyshklädsel och dubbla Weberförgasare. Den hade varit med i Bilsport, så han var kung. Ibland var det mystiska "rejs". Då åkte de ut sent på kvällen och kom tillbaka ännu senare, ibland framåt morgonkvisten. Johnny sade ofta att det var viktigt att vara "seriös". Vi fattade aldrig riktigt vad han menade. Han hade köpt en speciell växellåda för "rejs" där man bara puttade spaken fram-bak-fram-bak. Den var "seriös".

Jag minns också när hans 351 Clevelandmotor sköt bakut och flammorna grillade luftfiltret. Jag är fortfarande svag för Mustanger.

Vändpunkten kom när jag var i 14 års-åldern. Fadern började 1987 bygga en kopia av en Lotus Seven. Då kom vi i kontakt med diverse medlemmar ur sportvagnsklubben Göteborg. Deras Alfor, Lotusar och Marcosar imponerade stort på mig. De var väldigt annorlunda mot killarna i Bilsport. De körde slalomtävlingar. Massa bilar hade gula hjul. Mallockbilarna var nog allra fräckast.

Jag började läsa farsans Classic&Sportscar och konverterades till renodlad anglofil. Små, lätta engelska sportbilar med ursprung från kit-cars, Marcos, Lotus, Ginetta, TVR och Diva regerade. Mini-Marcos blev drömbilen! Alternativt en Lotus Eleven, eller en 23B... eller en G4? Elite, Elan, Morgan eller kanske en Frogeye. Alfa var också helt OK, helst en knallröd Bertone, och hundkojor var underbara. Kompisen Mikael köpte en Mini 1000 och piskade den. En drivaxel gick rätt av på min studentdag våren 1992. Det mekades mycket på den bilen.

Faderns Seven blev klar omkring 1991. Under byggtiden hittade han en bekant, Geoff på Lucas i England som byggt sig en NG, en kitcar av roadstermodell. Geoff skickade kit-car-tidningar till min far, tidningar som jag slukade. En del av skapelserna var synnerligen tvivelaktiga. Men GTM, Sylva, Troll, Tripos och Midas var ganska fina bilar. Jag skrev en artikel om dessa och frågade redaktören för SVKG-bulletinen om han var intresserad. Visst var han det! Artikeln kom in och jag hamnade permanent i redaktionen, som alltid lidit av skribentbrist...

Min första egna bil var en Skoda Rapid med svansmotor. Varje fredag fick den gå till Chalmers i Göteborg där jag läste till civilingenjör, för jag hade inte råd att köra mer än en dag i veckan. Bilen bestraffade alla misstag hårt och tvingade mig att köra mycket omsorgsfullt. Oerhört usla prestanda med 55 hk och 1100 kg ledde också till att man var tvungen att köra till max i alla lägen. Speciellt minnesvärd var en kamp med en annan teknolog, som senare kom att bli kollega, i en tvåtakts-Saab i en lång, kurvig och tvåfilig uppförsbacke som leder förbi Chalmers. Skodan vann knappt.

Meningarna i SVKG var delade om Skoda Rapid var en sportbil eller inte. Jag anser nog att den var det... Rapiden byttes mot en fyrdörrars Skoda som från början köpts som reservdelsbil. Sedanen fick träda in efter att Rapidens motor dog efter två timmar på motorväg. Det var en kolv som gått sönder.

Sedan provade jag att köra ett Sprint Race, som SVKG kallar sina slalomtävlingar. Det gick oväntat bra. Faktiskt åkte jag snart ifrån fadern och vann tom emellanåt. Det var kul för vi kom mitt i en "uppgång" med hård konkurrens och fadern utvecklade bilen när de andra stod still. 1993 körde jag för första gången på bana, sex varv på Anderstorp. Sevenbilen gick fort på rakorna men i kurvorna hängde jag inte med en viss Miata framförd av Stefan Marenius.

1996 tog jag racinglicens med SVKG på Kinnekulle. Jag hade precis köpt en Volvo 240 GL av min farbror. Den var grymt snabb jämfört med Skodan, men klumpig och seg att köra. Inför kursen köpte jag fyra gamla Yokohama A008R däck av klubbmedlemmen Hans Skoog som körde Morgan. 240:an gjorde precis 120 km/h stumt under bron men var snabb på det slingriga partiet. Jag behövde knappt bromsa nånstans.

Elmon Larsson var instruktör, förutom att han var kollega i Bulletin-redaktionen. Han tog mig i hampan direkt. Hans första kommentar var "va, släpp inte ratten när det sladdar". Den följdes av "jaså, kan man köra så här här också" när vi passerade knicken med helt fel spår. Det tog ur mig alla idéer om att jag var den nye Alain Prost. Men Kinnekulle är svårt och jag hade vid dagens slut fattat spårens betydelse. Ingen annan bil kunde hänga med den gamla 240:an på motorvägsramperna, där jag tränade, tränade och tränade...

Ett antal år senare hade jag lyckats vinna klubbmästerskapet i SVKG och MGCC och var själv instruktör för licensutbildningen. Utanför sportvagnscirkeln har jag åkt långloppsracing i Neofac/ERF-serien och på så sätt skaffat mig mycket banrutin.

Första jobbet blev också bilrelaterat. Som konsult på Volvo har jag arbetat flera år på Chassiprovning, då främst inställning av elektroniska anti-sladd och spinnregleringssystem för alla varianter av S80, S60 och V70 . Ett drömjobb om man gillar att sladda med bilar!

Efter att ha sparat ihop tillräckligt med pengar köpte jag 1999 en Miata av Kent "SmörgåsNisse" Hellqvist. Miatan fick Yokohamadäck, störtbåge, grova krängningshämmare och lättare trim på motorn för att användas i klubbracing.

/KR